FrökenFren

" Men du är ju normal trots det du har gått igenom, jag menar du beteer dig ju inte som du har gått igeom allt det dära, du har liksom inga meen " Det där har jag inte bara hört en gång. Det gör ont varje gång jag hör det !

Dom säger att var tredje tjej i en klass har ätstörningar. Dom sätter upp hårda ideall som dom vill att man ska följa undermedvetet (?) dom skriver var o varannan dag hur farligt det är med ärstörningar och hur mycket stryck kroppen tar. Dom säger även att tjejer måste lära sig vad som är reklam och inte samt ha en bättre självkänsla. Men då undrar jag, Sofia 13 år bor i Stockholm går i sjunde klass är lite överviktig därav blir hon utstött av de övriga, för ingen vill vara med en tjej som är överviktig? Linnéa 14 går i åttonde klass tillsammans med många andra tjejer tex Lisa, Lisa är normal i kroppen men hon har påverkats mycket av ideallen, modeller samt mode och bantar därför, varje dag påpekar hon hur "tjock" hon är vilket får Linnéa 14 år att känna sig extremt tjock så hon väljer att inte äta därav blir detta en väldigt ond cirkel i klassen, skolan?

Men lärarna är ju så uppmärksamma så de förstår direkt vad som händer och ser sedan till att tjejerna får hjälp! Eller?! Ne juste det var så det inte var! För lärarna "ser" inget! Och om det nu skulle vara så att tjejerna själva efter ett par år vill söka hjälp för ätstörningarna så är det ändå ingen idé, för man får nämligen ingen hjälp! Eller jo, man kan få hjälp, antingen hjälp som inte hjälper eller hjälp efter ca 1-2 år.

Det här är helt sjukt, jag förstår verkligen inte vad det är för samhälle vi bor i! Jag skäms!

överrenskommelse!I själva verket vet jag att det inte handlar om att hon vill bryta våran 

överrenskommelse utan att det är hennes beroende som styr det. Men jag brukar inte ha något problem att klippa kontakten med folk som gör mig illa gång på gång men den här gången e det svårt. Kan det bero på att folk säger till mig att hon inte klarar sig utan mig? Eller är det så att jag är rädd att hon ska tappa kontrollen helt och där av mista livet? Eller handlar det om mitt kontrollbehov? Jag har ingen aning jag vet bara att det gör fruktansvärt ont i mitt hjärta när jag gång på gång ser alla de hemska sakerna hon gör mot sig själv.

Jag hade lovat mig själv att bryta kontakten med henne när hon sumpade en chans innan julafton men gav henne en chans till som hon sumpade på nyår vad jag vet! Men jag kunde inte bryta kontakten jag ville bara blunda för allt! Och där vill jag bara tillägga att jag är en person som strakt ogillar personer som blundar för saker och ting! Men en chans fick hon, jag behöver trots allt henne. Tio dagar hade gått, tio underbara dagar trodde jag! Jag skulle ut denna kväll, träffa en god vän när jag plötsligt fick ett stort hugg i magen. Jag gick som i dvala upp i hennes rum 5 minuter innan jag skulle gå och öppnade ett skåp som jag aldrig rikigt har tänkt på, mycket riktigt, där stod vin, öl och ett glas!

Jag bytte gömställe! Jag menar hon kunde gärna inte ringa och fråga var hennes vin var eftersom hon lovat att inte dricka. Jag märkte att hon var nere och frågade om jag skulle vara hemma med henne men fick ett nej till svar. Jag märkte att hon var törstig! Jag var på topp och tröck snabbt bort henne dåliga känslor som redan hade krypit under skinnet på mig och gick med raska steg mot tricken.

Efter att jag umgåtts med min underbara nyhittade vän någon timme var jag tvungen att ursäkta mitt frånvarande, jag kunde inte beskriva vad det var men det var som om jag hade druckit en stor mängd alkohol, mitt huvud var helt segt. jag förklarade för henne att jag hade hittat vin, öl och ett glas och att dom där tio underbara dagarna hade varit fejk. Hon hade druckit i smyg. Min vän förklarade att det inte var konstigt att jag var seg i huvudet då tänkandet och oroandet för henne tar en stor del energi av mig. AH! Självklart gör det de, men det var inte självklart förens hon sa det.

Jag hade lovat att ringa och tala om vilken tid jag skulle komma hem. Klockan var runt nio när jag ringde henne, jag visste redan innan jag ringde att hon full, men jag ringde ändå, som jag lovat. Hon svarade, väldigt berusad. När jag frågade om hon druckit svarade hon inte. Jag frågade igen och hon böt samtalsämne. Jag frågade igen och hon la på. Hon ringde upp men la på direkt. Hon ringde upp igen och hade redan glömt att vi pratat. Hon frågade samma frågor som jag svarat på när jag ringt henne. Vi la på. Hon ringde igen. Samma frågor samma svar. Vi la på men hon ringde igen, samma frågor samma svar. Hon var så full att hon inte mindes. Det hon hade sagt var att hon skulle sova. Jag mitt dumhuvud trodde på henne.

Jag var kvar i stan till klockan halv ett.

När jag öppnade portdörren hörde jag musik, hon sov alltså inte. jag gick lugnt upp och letade efter nycklarna i väskan då jag hörde en stor dunst. Jag letade dessperat efter mina nycklar sprang in hann inte uppfatta någotting innan jkag såg henne. Lägenheten var förstörd. Hela hon var ned spilld med rödvin. Hon stod och rökte på en cigarett som för länge sedan var slut med telefonen mot örat. Jag går fram och tar tag i henne sätter henne på en stol. Hon ställde sig upp och ramlade rakt in i kylen jag satte henne och höll fast henne på något vis. Jag gjorde något jag aldrig gjort, jag ringde min pappa berättade allt och sedan på något vis fick jag upp henne i sängen, hon deckade direkt.

Hon hade inte varit ute med hunden. Jag tog hunden och gick ut. Pratade med min pappa, jag var så arg men tröck bort det. Jag kom hem, städade bort det värsta och sedan och la mig. Dagen efter storstädade jag, det såg ut som om det hade varit en fest med 30 bjudna. Jag åkte hem till min pappa och var där under dagen. Inte ens han förstod att jag mådde dåligt. Han anser att hon är på väg åt rätt håll, hon har nämligen sagt till honom att hon inte ska dricka igen. Det jag hört så många gånger men han förstår inte.

Jag drog ut, var ute i tre timmar hade ingenstans att ta vägen. Jag gick hem till henne, gav henne en chans till! God i hate my self. Men det gör så ont hur jag än gör. Det som gör allra ondast är att ingen av mina vänner förstår! Ingen verkar vilja förstå heller!

Klockan var halv fem när jag och my lovely friend la på luren till varandra. Igår pratade vi om väldigt djupa saker, så som varandras familjehemligheter det är egentligen helt sjukt att man ska behöva hålla vissa saker hemligt. Varför? för att man inte ska skämmas? För att skydda familjen, sure! Det är jag med på, men mot vad? Alltså visst att det inte är något man vill gå runt och skryta om : Haa hurru du mina föräldrar är alkholister, de´ru! Nej kanske inte, men jag vet av egen erfarenhet att det till och med kan vara jobbigt att förklara för sin egen bästa vän vilket är lite knäppt. För det är ju faktist så att man är ju aldrig ensam om familjeproblemen så varför inte berätta för någon?

Jag minns att när jag var liten så var det alltid hysch hysch det var inte så att någon sa : säg inte det här till någon! Men på något sätt viste jag att man inte ska säga vissa saker till andra människor. Det är nämligen så att jag har haft en lite orättvis behandlad uppväxt om man kan uttrycka det så! Hemma blev jag slagen av min alkholiserade pappa medens min mamma befann sig på jobbet eller liknade. Fast jag kan inte påstå att mamma var omedveten om det, hon var nog inte med på spelts regler men hon valde att blunda för det vilket har gjort väldigt ont i henne. Men i alla fall så var det så att när jag kom till skolan med blåmärken över kroppen / ansiktet så blev folk oroliga och jag fick springa upp till rektorn.

Alltid kom jag med ursäkter! Alltid! En gång var det till och med utanför skolan så att en lärare såg men jag förnekade fortfarande, var det så att jag förnekade det hela för mig själv?

När det sedan blev så att mamma berättade för lärare i skolan att pappa var beroende av alkohol så var det inte så att hon sa det bland folk utran hon gick i väg med läraren och viskade, alltså såg jag hur man skulle göra! Vara tyst om det hela!

Men jag tycker att nu är det faktist år 2009 och vi här i Svergie har väldigt bra erfarenheter av mycket och vi ska väl inte längre behöva hyscha? Det jag försöker komma till är att dom som har det jobbigt eller förjävligt hemma behöver hjälp vare sig dom tror det eller inte och ofta är det så att barn eller ungdomar på något sätt alltid försöker roppa på hjälp men omgivningen inte hör eller ser det, därför borde folk vara mer uppmärkssamma och sen på något sätt måste vi ändra samhället att det inte är pinsamt eller dumt att be om hjälp! Jag vet inte riktigt hur jag sak forma mig här eftersom jag vet hur svårt det är men det är just det jag vill ändra på!

Men nu är klockan för mycket! Och jag har väldigt bråttom!
Kärlek!

Nu är klockan snart tio jag har ätit en underbart god tre rätters middag! Som förrätt var det kantarell creêps som var perfekt stekta med lagom mycket ost på. Varmrätten bestod av kärlknöl som är en nötbiff som har tilllagas på lågvärme under natten och därför blir det en väldigt mör och god biff, till det hade vi hasselbakspotatis, kantarellsås samt massa grönsaker!  Efterrätten var cheescake- den frusna varianten! Med råröda hallon, superduper god, lagom krämig och tinar ganska fort!

Jag har tänk mycket på killar under dagen, på hur det påverkar mig. Eller snarare hur Mr J påverkar mig, jag menar han kan få mig le någon fruktansvärt genom att bara skriva ett sms med något gulligt innehåll fast det är i och för sig bara dom dagarna som ” vi har det bra  ” dom andra dagarna tycker jag att han är ett pucko. Men jag undrar hur han tänker om mig? För han har ingen aning om vad jag tänker om honom eller vart han har mig.

Det är nämligen så att jag är en tjej som aldrig varit kär!! Jag är väldigt kräsen och backar undan för minsta fel, fula skor – ratad. Uttrycker sig på ett märkligt sätt – ratad. Hör av sig för mycket – ratad. Ja listan är lång, kan det bero på att ingen är ”the one” eller på att jag bara är för kräsen? Jag har därimot inga problem att bli intresserad av killar, mitt intresse för killar kan ändras från dag till dag.

Jag har alltid varit en killtjej om man kan säga så, jag har varit den som dragit efter sexet eller så fort killen somnat. Jag har aldrig kunnat ta att en kille tyckt om mig eller om mitt intresse har blivit för stort för en kille har jag också dragit med tanke på att jag då kan bli sårad. Men det jag vill komma till är att Mr J kan jag ligga kvar i sängen jag kan säga att jag tycker om honom osv. Det är ovant men väldigt mysigt !

Nu blir det flickprat med min älskade och bästa vän Issac !

Nyårsafton  är väl ändå kärleks dag på sätt och vis ?  Den man pussar/kysser på tolvslaget ska man dela året med, haha ja sen beror det ju på om man tror på det eller inte men om det nu är så att jag tror på det då vill jag självklart pussa den killen som jag har i mina tankar väldigt ofta på dynget alltså Mr J, han som skrev ett charmigt sms i natt. MEN han firar nyår i stan och jag ute på landet vilket blir lite jobbigt om man sak pussas på tolvslaget. Men den här killen är hal som en ål och vi är väldigt olika samtidigt som vi är extremt lika. Våra intressen för varandra pendlar, matchar nästan aldrig varandra! När jag har tid och lust att träffa honom så har inte han tid eller lust och tvärt om. När jag börjar glömma honom så kommer han och påminner mig om hur bra han är och tvärt om.  Båda två säger alltid att den andra är ” the one” osv. Men när man väl ska pratar om hur det egentligen ligger till och hur framtiden ska ut så får man aldrig något svar. Jag har några gånger ” gjort slut” med den här personen men det håller enbart i någon vecka tills han skriver ett charmerande sms och där står vi på ruta 1 igen !

Ne nu ska jag äta och mysa med lite folk, skriver klart senare! Käärlek !

Ååh jag vakande nyss med en sån stor klump i magen. När jag vaknade hade jag tre nya sms på mobilen.  Ett från en bekant som bara undrade vad jag skulle göra i dag, sen ett från en kille som är väldigt speciell för mig som akrev ett litet charmigt sms och sen ett från en kille som nu har frågat mig i ca en vecka om vi ska ses. Okej klump i magen varför ?  JO den killen som har frågat om vi ska ses är en kille som jag känt ytligt sen jag var liten, han är väldigt förändrad sen då på ett posetivt sätt. Förut var han alltid arg och vi som var yngre ( han är nämligen två år äldre ) var väldigt rädda för honom. Men sen när han drack så blev han värdens ängel, jätte snäll och kramig. Det som var då var att man viste aldrig på vilket humör han var på, om man skulle säga hej eller inte osv.

Jag flyttade ifrån de område som han bodde i och därför träffade jag han inte på väldigt länge. Efter några år flyttade jag igen till ett område närmare honom och hamnade kort därefter på en fest tillsammans med honom. Han var förändrad men det är något som inte stämmer. Han är ionte bara förändrar i ditt inre utan även det yttre men det var något.  Ja jag var ju inte vid mina nyktraste  sidor då så jag kan inte minnas allt. Men jag minns att vi badade jacuzzi vi satt och pratade länge och tillsist hamnade vi i samma soffa och sova ?! Haha det roliga är att han bodde där och varför sov han i soffan med mig? Han måste ha hoppast på att få något men icke sa nicke, han smög ner sin hand men jag tog bort den, han gjorde samma sak igen och fick samma svar, han försökte gång på gång men fick samma svar.  Jag vända ryggen till han i din lilla lilla soffan och deckade. Dagen efter väckte jag min tjejkompis, vi letade efter våra kläder ( eftersom vi badat så hade de åkt av lite här och där ) och sen tänkte vi dra, det var 4 killar förutom vi som sov kvar där. Dagen efter ångesten krööp sig upp i kroppen och jag o min vännina bestämde oss för att åka och käka. Vi var tvungna att vänta ett tag på bussen vi skulle ta och satt därför kvar hos killarna, dom var dryga. Var dom dryga för att dom hade räknat med oss eller vara dom dryga för dom var bakis? Det vet jag inte men jag skulle tippa på det förstnämnda. 

Den killen som jag sovit med han gick runt och städade och sa inte ett ljud, skämdes han eller ? Jag var så full av ångest att jag skämdes, jag kom inte ihåg allt jag sagt och gjort och killarna som låg kvar i sängen håll på att retas och jävlas.  Det som är var att på den här festen befann sig en annan kille som hade fångat mitt intresse vid ett tidigare tillfälle men nu var han min vänninans pojkvän eller kk, som hade inte bestämt sig ännu då.

Vi drog i våra högar klackar och våra korta klänning till sist till stan och åt, vi var väldigt slitna men vi hade som roligast när vi satt och åt. Jag saknar henne!

Men åter till klumpen! Till en början var jag på honom att ses under hösten vilket han inte hade något intresse av men nu helt plötsligt från ingen stans har han tjatat på mig i över en vecka att vi ska ses. Okej om han hade frågat kl 3 på dagen : Hej ska vi ses ? Ta en promenad eller fika? Sure inga problem för mig, men nu är det så att han frågar runt 11-12 varje kväll/natt och dte passar inte mig. I går frågade han runt 5 och jag sa att jag hade mycket att göra under kvällen så jag viste inte men skulle höra av mig. Som sagt hade jag mycket att göra så jag glömde helt och hållet bort att höra av mig ( jag är väldigt dålig på att höra av mig ) och hade under natten fått ett väldigt otrevligt sms där han mer eller mindre sa tack och hej! Jag får en klump i magen för att han blir sur/arg/ledsen/besviken inte vet jag när jag redan förklarat för honom att jag har lite tid, och dte har jag förklarat många gånger. Han bor även i en väldigt litet område där även den killen från festen som mitt intresse ligger en del hos bor, så nu kommer snackat säkert att gå ! Alltså har han förändrats?

Nu ska jag ut och ta en promenad i det fina vädret!

Käärlek!