du själv
Jag vill lägga mig ner och gråta och därefter aldrig mer resa mig upp. Jag vet inte hur allt går till, min kropp gör saker utan att jag egentligen orkar. Jag går upp brukar gå ut o jogga med hunden, hem äta duscha gå till tricken, åka till skolan, vara i skolan hela dagen presterar det bästa jag kan är glad, trevlig, social osv. åker hem efter skolan, går ut o joggar med hunden, städar, tvättar, lagar mat, går ut med hunden igen, åka in till stan o ställa upp för vänner, hem ut med hunden duscha sova. typ så ser min dag ut. Då är det inte inräknat att ta hand om mamma när hon e full eller lillebror när han e väldigt ledsen. Det är heller inte inräknat att behöva åka hem till min pappa o städa.
Folk säger hela tiden till mig att vända det här till något positivt vilket jag har gjort hela mitt liv men det ingen förstår är att jag behöver en kram, en stor kram och att någon frågar på rikigt hur jag mår! Inte deras desperata försök att sätta sig in i min situvation o komma med tips o råd. Det är kanske därför jag drar mig för att prata med folk, för jag inte vill ha deras åsikt om det hela eller deras yttrande för ingen förstår. Jo jag vet att jag inte är ensam att det finns andra människor som känner/har det lika dant. Men det är väldigt svårt att hitta dem.
Det som är jobbigst just nu är de otrevliga och oempatiska lärarna i skolan. De har ingen empatisk förmåga alls. Förutom min underbara mentor som gör allt för mig, det är så skönt att veta att jag har henne vid min sida. Men det gör fruktansvärt ont när andra lärare bara viftar med handen o OPP OPP TYST! Jag undrar hur dom mår?
Ne nu ska min älskade underbara lillebror och jag äta lite, kanske en god västerbotten toast?
Folk säger hela tiden till mig att vända det här till något positivt vilket jag har gjort hela mitt liv men det ingen förstår är att jag behöver en kram, en stor kram och att någon frågar på rikigt hur jag mår! Inte deras desperata försök att sätta sig in i min situvation o komma med tips o råd. Det är kanske därför jag drar mig för att prata med folk, för jag inte vill ha deras åsikt om det hela eller deras yttrande för ingen förstår. Jo jag vet att jag inte är ensam att det finns andra människor som känner/har det lika dant. Men det är väldigt svårt att hitta dem.
Det som är jobbigst just nu är de otrevliga och oempatiska lärarna i skolan. De har ingen empatisk förmåga alls. Förutom min underbara mentor som gör allt för mig, det är så skönt att veta att jag har henne vid min sida. Men det gör fruktansvärt ont när andra lärare bara viftar med handen o OPP OPP TYST! Jag undrar hur dom mår?
Ne nu ska min älskade underbara lillebror och jag äta lite, kanske en god västerbotten toast?
Kommentarer
Trackback
